Vad felar egentligen?

Jag tänkte inte tro mina ögon och öron då jag läste och hörde om branden i stadens ungdomsgård Hyllis på lördagsmorgonen. Efter branden i Hagapark skola i höst var det redan många som kände sig uppgivna och helt enkelt förbannade. Trots att eldsvådan inte berör mig personligen, är det inte särskilt svårt att inse hur frustrerade och ledsna alla de som verkar i de nu tills vidare stängda lokalerna är.

För att inte tala om ungdomarna som igen är utan lokaler – åtminstone tills sotsaneringen är slutförd i huset. Precis som senast i Hagapark skola var det frågan om alldeles nyss renoverade utrymmen som vandaliserades och förstördes. Den långt med talkokrafter byggda näridrottsplatsen – eller miniarenan – som invigdes i slutet av maj 2010 vid Hagapark skola drabbades också av bakslag bland annat i form av att någon försökt bränna upp delar av den innan invigningen. Antalet anlagda bränder – större eller mindre – i Hangö under 2011 var överlag oroväckande stort.

Som Ben Ferm konstaterar i sin blogg Hangö Skvaller tyder dessa anlagda bränder på att något är fundamentalt fel i vårt samhälle. Så verkar det nog, tyvärr.

Föräldraförbundets verksamhetsledare Tuomas Kurttila talar i en intervju i den här tidningen bland annat om hur man med rätta satsningar och betoningar i Hangö kunde profilera sig som en ort som verkligen tar tag i problemen och gör sitt yttersta för att lösa dem. 

Ingen lätt ekvation på något sätt. Det faktum att social- och familjeservicecentralen fick en ny socialarbetartjänst beviljad är ett steg i rätt riktning, men naturligtvis bara ett litet steg. Men signalen är åtminstone den rätta. Man sparar inte med att minska resurserna på det här området, snarare tvärtom.

Efter att ha talat med Kurttila i en dryg timmes tid tog jag kanske mest av allt fasta vid hans kommentar om att antalet medlemsföreningar i takorganisationen han representerar under de senaste åren ökat märkbart. Detta trots att man stängt många mindre skolor under samma tidsperiod. Intresset för föräldraföreningsverksamhet verkar vara på uppgång i landet – och enligt Kurttila är föräldrarna också villiga att ställa upp på talkoarbete av olika slag.

Det känns som en positiv signal i dessa tider då man på många håll oroar sig för minskande och tynande föreningsaktivitet i vårt land.

Jag blev faktiskt minst sagt häpen då jag senaste vecka läste ett av de otaliga pressutskick som dyker in i redaktionens e-postlåda. Det här meddelandet i fråga kom från konsumentverket och gick ut på att de föreslår att man i den grundläggande utbildningen borde gå in för en mera systematisk undervisning i läroämnen som ger eleverna konsumentkompetens.

Det talas bland annat om att eleverna skall få praktiska färdigheter för att få helhetskontroll över sitt eget hushåll, för att göra uppköp och för att ”fungera på marknaden”. Ursäkta, hur?

Alltså lågstadieeleverna ska med andra ord i framtiden lära sig att sköta hushållet. Bland annat tar man upp avtalen i samband med telefon- och bredbandsanslutningarna som ett delområde man vill fokusera på.

Vilken roll spelar föräldrarna då i det här pusslet? Jag undrar bara.